Jag fick ett sånt där overklighetsmoment innan. Eller alldeles nyss för att vara exakt. När det känns som att alla ser igenom mig, samtidigt som det känns som att alla satt mig på en piedestal - ouppnåelig. Helt och fullt, en förväntning. Nedslagen.Det är spännande att känna så.Innan jag skulle träffa Marika idag smög jag runt på Myrorna och skulle leta små fynd, och när jag skulle gå den korta biten ifrån Myrorna till centrum sprang jag på åtta enskilda personer jag känner, mer eller mindre. Vissa blev jag glad över att träffa, andra inte. Det kändes också konstigt. Fel på något sätt.Det är inte så att jag inte tycker om de jag umgås med och så, det blir bara knasigt, när jag helt plötsligt inser att jag existerar. Jag går med mina fötter på ett klot som svävar i tomma rymden, och jag är en minimal bricka i något som, för mig, kommer att pågå i max 65 år till.Det är helt galet. Existensialismen tar över mig.

Jag har träffat Marika idag, gått lite på stan och sett på tv osv. Hon är bra. Och överlycklig över att The Killers kommer till Roskilde. Min lycka är inte gjord än dock. Förhoppningsvis kommer den också.Imorgon har jag bild, med läraren vars kurs jag inte gjort någonting i. Det är lite ångestframkallande, men jag kan inte göra något åt det, så det får jag väl bara acceptera. (Jag hade kunnat göra något åt det, men det är lite sent nu, såhär dagen innan.)Jag har en anledning till att inte åka till Köpenhamn. Lite synd på de varor man kan få med sig tillbaka, men förhoppningsvis finns det andra tillfällen för det. Det ska nog lösa sig.

Ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig ät mig.Ja. Jag har haft en helt meningslös skoldag idag, så jag tänkte att "hm, den var meningslös till tolv, undrar vad som kommer härnäst?" så gick jag och sjukanmälde mig.Sedan när man förmodligen är portad ifrån huvudbyggnaden (där kaffe och mat finns) så känns det inte som att mitt liv har en mening inom skolans gränser.Anledning?Jag spillde ut en maaaassa kaffe. Dels över min klasskamrat, men mest på hela golvet. Jag läste Hallandsposten, och jag blev så arg att jag kastade tidningen som lämpligt nog välte hennes mugg. Som var full av kaffe, till bredden. Jag knäckte mig.Det super-ultra-mega-punk-Johan satt med, av någon dum anledning, men när jag låg dubbelvikt över bordet i krampaktigt skratt så sa han "eeeh, jag går nog nu", och naturligtvis höll han sitt ord och gick.Helenah som fått kaffe över hela benet förklarade lugnt och sansat att hon inte hade några somhelst planer på att torka upp golvets nya, bruna, skinande nyans av kaffe och hon påpekade att hon fått "karaktäristiska fläckar" på sina byxor.Utan att göra någonting åt saken gick vi ut ur byggnaden för en John Silver. (Jag skrattar fortfarande.) Eftersom Helenah väljer att fortsätta prata i en lugn ton om vad som inträffat kan jag knappt stå upp för att jag skrattar så mycket. Det kommer jag leva på länge.